En ordbajsares bekännelser | Kristian Niemi
Vad jag finner så spännande, underhållande och utmanande med den sistnämnda tjänsten, Twitter, är dess begränsning på 140-tecken. I normala fall är jag nämligen benägen att skriva på rätt rejält. Och det är just därför ni just nu “läser mig”. Jag blev nämligen ombedd att skriva något om hur jag tänker kring bildanalys och kommenterande av bilder, vad gäller bidragen till Fotosöndag.Angående bildanalys, tror jag ni är bättre betjänta av att fråga någon annan. Någon som kan det tekniska med bilder bättre än jag, den glada amatören. Jag är medveten om tredjedelsregeln, gyllene snittet och liknande, men redan då det kommer till linjer hit och dit är jag ute på djupt vatten.
Associationer
Det jag finner vara än roligare, och som jag kanhända är något bättre på, är associationer. Det är också det jag oftast kommenterar kring. Tankar och känslor som väcks av bilden. Det är de bilder jag tycker bäst om. Ni vet, fotot som förutom att vara estetiskt tilltalande på sätt eller annat också får en att tänka till och/eller att känna efter. (I bästa fall både känna och tänka.) Och vad jag då försöker göra är att, helt enkelt, skriva ner just det: vad jag associerat till, vad jag känt eller funderat kring.
Fotosöndag och filosofi samt ett gäng elever
Till vardags jobbar jag som lärare[1], i ämnena religion och filosofi, och det var faktiskt till viss del som lite extra träning för yrket som jag började försöka skriva ner mer utförliga kommentarer. Det finns så gott som alltid något att säga om en bild eller en text. Är man kapabel att göra det vad gäller det ena, brukar det även gå bättre vad gäller det andra. Eller det är i alla fall hur jag resonerade. Så bestämde mig för att bli bättre på att kommentera elevarbeten genom att kommentera era bildalster. Jag tackar er för möjligheten! Och anser dessutom att det lyckats, om jag så säger det själv, och fortsätter göra det (för klar blir man aldrig).
Fast det är inte bara därför jag kommenterar. En erfaren förskolelärare sa nämligen något som jag tog till mig och försökt implementera både vad gäller yrket, flickr-kommentarer, och — kanske framför allt — vid diskussioner med yngre barn. (Parafraserat:)
”När du berömmer ett barn för en målning han eller hon gjort, nöj dig då inte med att säga “fint”, “vackert” eller “ååh!” Berätta vad som är fint! Vad som är vackert! Vad som får dig att säga “ååh”! Det behöver inte vara mycket. Det kan räcka med att lyfta upp ett grönt sträck som gör sig fint i kontrast med det gula. Det kan vara en blå boll som är mer klotrund än det andra. Huvudsaken är att du lyfter upp detaljer. Att du sätter ord på det och delar med dig till konstnären.”
Jag vill också tillägga, att i de få fall jag tycker mig se plats för förbättring i bilden försöker jag även uttrycka det. Men inte som “gör så här!” eller “så blir det bättre!” Utan ofta skriver jag helt enkelt vad jag tänker: nämligen att jag undrar över och är lite nyfiken på hur bilden sett ut ifall man skulle göra si eller så. Hur vore det om man beskar den så, eller ändrade på ditt eller datt.
Medvetandegöra – för mig själv
Ett tredje skäl till att sätta ord på det fina, ytterligare en orsak för att beskriva vad som tilltalar, är att medvetandegöra för mig själv. Att bara säga “snyggt!” är ibland ack så bra, men jag tror att jag lär mig mer om vad som tilltalar mig, och således kanske även andra, genom att lyfta upp det. Genom att söka förstå precis vad jag tycker om i en bild gör att jag förstår mitt eget bildseende bättre, och således kan utveckla det; kan “översätta det” till egna bilder. Till bättre bilder än vad jag tog tidigare. Om jag vet vad som gör det snyggt där, kan jag nyttja liknande för att göra det bra här. Och bäst förstår jag, bäst tar jag det till mig, då jag sätter ord på det.
Även i det här avseendet vill jag tacka er, Fotosöndagister, för det är lika mycket tack vare era bilder och kommentarer, som Fotosöndagsplåtandet i sig, som jag blivit en bättre fotograf.
Ibland räcker: ”Snyggt!”
Slutligen måste jag erkänna, att jag inte ärligt kan säga mitt mål alltid möts: att säga något annat, något mer, än bara “snyggt!” Vissa gånger är det just precis det jag tänker. “Åh! Det var fint.” Bra så. Men jag strävar efter att alltid berätta vad och varför. Det tycker jag personligen är roligt. Gillar även storligen då någon kommenterar mina bilder på så vis. Ofta får jag då syn på nya perspektiv, (in)ser andra, annorlunda sätt att tolka bilden. Ytterligare något som är så roligt med fotografier — om en bild säger mer än tusen ord, så har man själv oftast bara sett tre eller i bästa fall sju. Man behöver hjälp av andra för att få syn på de övriga.
[1] Just nu dock mer arbetssökande än arbetande. Så pinga om din gymnasieskola behöver en duktig lärare i religion och/eller filosofi.
Mycket bra och ständigt aktuellt inlägg inom foto kommunityn!
I vanliga fall när jag kollar runt flickr så ser jag mycket skit som inte egentligen borde läggas upp men det är för att jag har ett bildseende som gör att en bild ska ha en mening och inte vara en ”skitig”!
När det gäller Fotosöndag bilderna så har jag ett bättre förhållande till dem då ett visst tema styr innehållet och jag kan få en hint om vad bilderna handlar om, detta gör att jag gör jobbar extra mycket med att ge en kommentar som säger något om bilden och mindre ”snyggt” kommentar som är mera ”klapp på axeln”. Dessvärra hamnar jag ändå ibland i ”snyggt” träsket men jag jobbar bort detta!
Med det sagt så är inte flickr bästa platsen för att ge folk kritik pga just att det är mycket mera ”klapp på axeln”, den bästa metoden enligt min mening är att träffas i verkliga livet och fota tillsammans och på så sätt utvecklas men dessvärre fungerar detta inte alltid pga att vi är ibland långt ifrån varandra så en chat session brukar fungera det fallet!
/Sina
Hej! Och tack.
Ja, visst blir det lättare att i någon mening sätta en betydelse pp Fotosöndagsbilderna, tack vare tematänket. Man vet s a s redan sammanhanget, och behöver bara klura ut på vilket sätt bilden passar (men man utgår från att den gör det).
Du har nog rätt om axelklappandet, även om det ibland ockaå kan vara lättare att ge kritik ifrån den något objektiva förhållandet man ändå får, tack vare avståndet som finns på flera plan. Men definitivt något jag känner att själv skulle kunna bli bättre på.
Måhända kunde man ha det ”som grej” någon vecka — varför imte ett tvåveckors tema, var man under vecka ett verkligen försöker hjälpa fotografen förbättra sitt verk, och under vecka två presenteras det?
Intressant med chat! För visst är det ju som du säger, att det alltid blir bäst i samtal (bed betoning på sam), och att inget slår verkliga möten vad gäller det. Men vore det inte roligt med en fotosöndagschatt!? –Att på något sätt tillsammans diskutera. Å andra sidan kanske onödigt att dra för stoea e-växlar, i o m att många ju faktiskt bor så nära varandra att det går att träffas, mötas på riktigt. Men ändå. Kanhända värt experimentet någon dag. 🙂
/Kristian